Plötsligt är det äppelår

Vi har ett gammalt äppelträd och ett nyare. På det gamla kommer äpplen som är ganska små, ofta blir brunfläckiga och maskätna samt är sura och kartiga tills de plötsligt en dag är porösa, mjuka och smaklösa.

Det nyare äppelträdet har vi haft i några. Det var min syster som gav Nelly det i födelsedagspresent och vi planterade det själva. Första året kom inga äpplen alls. Det andra året kom det kanske tre, fyra, fem …. Året därefter såg det lite bättre ut, men då kom några rådjur och åt upp alla äpplen.

I år hände något. Trädet exploderade av äppelblom och lite senare av härliga, vackra, stora Aromaäpplen. Några blåste i och för sig ned i en rasande storm i augusti, men det som är kvar gäller det att skörda. Ut och plocka! Fram med äppelpajsrecept!

Jag hittade ett hos Allt om Mat som blev riktigt bra. Skriver ned det här så att jag hittar det nästa gång. Det blir nog ganska snart.

img_9570

  1. Ugnen ska stå på 200°.
  2. Ta 150 gram smör direkt från kylen, skär i mindre bitar och lägg i en matberedare. Fyll på med 1 dl strösocker, 3 dl vetemjöl och 1 tsk bakpulver. Kör tills du har en fin pajdeg. Det tar lite tid, är länge bara torrt och smuligt, men till slut blir det en deg som senare visar sig ge en helt fantastisk, spröd och god botten till äppelpajen.
  3. Tryck ut degen i en pajform, gärna med löstagbar kant. Jag brukar använda handflatan, börja från mitten och trycka utåt. Till sist använda tummarna för att trycka upp degen längs kanten. Tryck gärna fast folieremsor längs kanten för att den inte ska flyta ned i ugnen.
    Ställ i kylen någon halvtimme eller en kortare stund i frysen om det är bråttom.
  4. Börja under tiden med äpplena. Ta 5 medelstora, fasta och syrliga äpplen. Aroma är perfekt! Behåll gärna skalet på. Dela dem i fyra delar, skär bort kärnorna och skär dem i ganska tunna klyftor.
    Lägg klyftorna i en bunke. Fyll på med 2 msk strösocker och 1 1/2 tsk kardemumma. Rör om.
    Stek äppelröran i en rejäl klick smör, 2-3 msk, tills de är mjuka, glansiga och lite karamelliga, men fortfarande har kvar spänsten. Det räcker med 5-10 minuter. Ställ åt sidan.
  5. Förgrädda pajskalet mitt i ugnen i 10, max 15 minuter, tills det fått lite gyllene färg.
  6. Gör under tiden fyllningen. Vispa ihop 2 ägg, 2 dl crème fraîche, 0,5 dl strösocker, 1 tsk vaniljsocker, 1 tsk finrivet citronskal och 2 msk pressad citron. Citronen i fyllningen och kardemumman i äppelblandningen gör jättemycket för smaken!
  7. Ta bort folieremsorna från pajskalet och fyll det med de steka äpplena. Häll sedan fyllningen över.
  8. Grädda mitt i ugnen i ca 30 minuter tills fyllningen stannat och pajen fått vacker färg.
  9. Servera med det du gillar mest av vispad grädde, vaniljsås eller glass.

 

 

 

Publicerat i Dessert, Pajer och mjuka kakor | 2 kommentarer

And the winner is ….

Vinnaren i min egen tävling om den bästa laxrätten, kanske den bästa fiskrätten eller till och med den bästa rätten åt jag allra första gången hos min farbror Bosse Westin och det måste ha varit på typ 80-talet.

Lax på grovsaltbädd.

IMG_9003

Efter det  började den förekomma ofta på mitt eget singelmiddagsbord, följde med in i mitt samboliv och blev sedan en ständigt återkommande guldkant i min familj. Nelly är uppvuxen med den och uppväxt på den. Den går lika bra till vardag som till att förgylla en lördagskväll i sällskap med ett glas gott vitt vin.

Det som är så fantastiskt är att den är så enkel att göra och alltid blir så god. Sätter sig som en feelgoodfilm i magen. Man blir mätt och glad utan att bli proppmätt.

IMG_8999

Gör så här:

Sätt ugnen på 200 grader.

Ta en bit laxfilé av lagom storlek, skinnet ska sitta kvar. Leta fram en form som rymmer filén. Ibland kommer vi över en hel filé från en stor lax och då blir det till att ta fram långpannan för att den ska få plats. Även om inte allt går åt lagar vi till hela filén och sedan blir det underbara rester som man kan använda till omelett, laxpudding, som tillbehör till en soppa eller bara rakt upp och ned som pålägg på en macka.

Strö ett lager grovsalt så att det täcker botten på formen. Lägg dit laxfilén med skinnsidan upp. Ja, det stämmer, skinnsidan ska vara uppåt. Och nej, laxen kommer inte att bli alltför salt, lita på mig.

Under tiden som ugnen värms upp kan man skala potatisen. Självklart kan man äta annat till laxen, som ris eller pasta, men för mig är det kokt potatis som gäller. Eller möjligtvis de saffranskokta rotsakerna. Jag återkommer med dessa i ett annat inlägg.

Gör i ordning en romsås på lätt-creme fraîche och röd stenbitsrom. För 4-6 personer brukar det vara lagom med 2 dl creme fraîche och en burk rom.

Vi brukar räkna med att tiden för att koka potatisen är ungefär densamma som tiden för laxen i ugnen. Titta till laxen genom att lyfta försiktigt på skinnet, när det är lätt att lossa så är den klar. För att vara på den säkra sidan kan man peta i den tjockaste delen av filén och kontrollera att den är genomstekt.

Dra loss skinnet och servera laxfilén, den kokta potatisen och romsåsen tillsammans med en sallad. En grön och mild sallad med exempelvis vanlig grönsallad, ekbladssallad eller machésallad passar bra, tycker jag. Samt gurka eller squash och om man vill lyxa till det avokado och grön sparris.

Mumsi, mumsi!

 

Publicerat i Fisk, Mumsiga maträtter, Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar

Tjeckerna är bra på mycket, som hockey och öl

IMG_8306

Min man var i Prag på hockey-VM förra veckan och med sig hem hade han tjeckiska ostar.

”Hmm”, tänkte jag.

”Spännande”, sa jag.

Två av dem var en härlig färgklick på ostbrickan, med knallröd respektive knallorange yta. Den tredje såg ut som en väl lagrad Grana Padano, där man till och med skymtade de små, läckra aminosyrakristallerna som brukar vara bevis nog på en bra ost.

Så vi korkade upp en flaska vin och satte oss i fredagsmyssoffan framför Let’s Dance.

Vi började med orange-osten. Anders sa:

”Oj, den här var salt”.

Vi fortsatte med den blodröda. Anders tog en liten tugga och sa:

”Det är som att äta blod”, sedan lade han undan resten och ville inte ha mer.

Nu lade vi hela vår förhoppning om en god oststund på hårdosten. Anders sa:

”Den var godare i affären” och tittade på mig med den där mankanintealltidlyckas-minen.

Det fick bli en akut kylskåpsinventering à la Cajsa Warg som resulterade i en bit Västerbotten som just då var den bästa ost vi någonsin ätit. Underskatta aldrig en Västerbotten! Vi hittade också en liten bit grönmögel och en Grana Padano från ICA. Även dessa smakade ljuvligt.

IMG_8314

Efter att ha läst på lite om tjeckisk ost förstår jag att det är friterad ost man ska äta i Tjeckien. Smazeny syr kallas den och det är en lokal ost som efter fritering äts med potatis, skirat smör och finhackad persilja. Måste prova det när jag kommer till Tjeckien igen. Den ost som vanligtvis friteras är Eidam, gjort på komjölk. Jag läser här att det bästa man kan säga om den osten är att den är gjort på mjölk. Tada!

Om någon nu åker till Tjeckien och ändå vill prova några ostar, eller snarare utforska den tjeckiska ostvärlden vidare, här kommer namnen:

Den röda osten heter Kozi zrajici syr ve vosku och är en getost som mognat i vax (man undrar om vaxet innehåller blod?).

Den orangea osten heter Ovci zrajici syr ve vosku och är förmodligen också en getost med tanke på färgen.

Hårdosten heter Gran Moravia och av den kan man säkert hitta betydligt bättre exemplar, såsom det är med många ostar. De finns i en mängd varianter och man kan inte döma osten utifrån en, unik bit. Nej, här kan vi vara något på spåren, något att utforska mer.

Publicerat i Ostar, Reseinspiration | 2 kommentarer

General Tso’s Chicken – Vicken Goding!

GeneralTsosChicken

När vi var i New York för några år sedan hittade vi en spännande restaurang i Chinatown där vi testade paradrätten, General Tso’s Chicken. Redan när vi mumsade på första tuggan förstod vi att detta var något vi ville äta igen. Det var inte särskilt svårt att hitta recept på nätet, faktiskt mer än lätt. Det recept vi valde och som vi sedan plockat fram flera gånger är detta:

  • 1/2 kg benfria kycklinglår
  • 1 msk ljus soja
  • 1 ägg, lätt uppvispat
  • nymald svart- eller vitpeppar att smaka av med
  • Maizena efter behov

Sås:

  • 2 msk mörk soja
  • 1 msk risvinäger
  • 2 tsk kinesiskt risvin eller torr sherry
  • 1 msk råsocker
  • 3 msk kycklingbuljong eller vatten
  • 1 msk hackad ingefära
  • 2 tsk hackad vitlök
  • 2 tsk maizena

Övrigt:

  • 3 salladslök
  • 5-10 små, torkade röda chili
  • 3–4 dl olja till fritering

Gör så här:

1 . Skär kycklingen i 2-3 cm kuber. Blanda kycklingbitarna med ägg, soja och peppar. Tillsätt tillräckligt med maizena för att täcka kycklingen med ett fint lager. Blanda med hjälpa ätpinnar eller med fingrarna.
2 . Blanda ingredienserna till såsen i en skål och rör tills sockret är löst. Ställ åt sidan . Skär löken i tunna skivor.
3 . Hetta upp oljan i en wokpanna till 175-180 grader. Lägg kycklingbitarna i den heta oljan, några bitar i taget, och fritera tills de är krispiga (3-4 minuter). Ta upp kycklingbitarna och låt dem rinna av på hushållspapper.
4 . Töm och rengör wokpannan. Värm 2 msk olja. När oljan är varm, tillsätt skivad lök och torkad chili. Stek ca en halv minut.
5 . Lägg tillbaka de friterade kycklingbitarna i wokpannan. Woka tills kycklingbitarna är brynt, ca 1 minut.
6 . Skjut upp kycklingbitarna till sidorna på wokpannan. Häll såsen i mitten av wokpannan och ge den ett snabbt uppkok. Om du tillsätter maizena, rör om under 1-2 minuter tills blandningen tjocknar.
7 . Blanda såsen med kycklingen. Koka och rör om i ytterligare 2 minuter under omrörning  tills kycklingen väl blandad med såsen. Servera genast. Med ris förstås.

Publicerat i Kyckling | Märkt | Lämna en kommentar

Alpblomster och sommarmjölk

IMG_8295

Det blev tema opastöriserad sommarmjölk när jag slank förbi Hugo Ericson Ost i Stora Saluhallen vid Kungstorget i Göteborg förra veckan. Jag skulle egentligen köpa en födelsedagspresent på gatan intill, men slogs av den humörshöjande insikten att jag även kunde köpa ost, när jag passerade saluhallen med presenten inhandlad.

Som sagt, endast opastöriserat och endast mjölk från kor som betat på hög höjd och under sommaren. Tre franska och en schweizare. ”Du har förmodligen köpt fyra av de bästa ostarna som finns”, var det sista jag hörde av handlaren när jag greppade påsen och nöjd avlägsnade mig från mateldoradot.

Vi började med en L’Etivaz Alpage, som jag skrivit om i tidigare blogginlägg. Den var lagrad länge och omringades av en aromatisk, lite rökig doft och en mustig smak. L’Etivaz sägs vara Gruyère’s lillebror, men just den här var ingen lillebror, snarare en kraftfull och livserfaren farmor.

Mjölken kommer från kor som betat på ört- och blomrika ängar på alptopparna i kantonen Vaud i Schweiz. I laboratorier har man påvisat att de vilda ängsblommorna har en direkt påverkan på den färdiga ostens smak.
Konsistensen är som en Gruyère, möjligtvis var den vi smakade lite torrare, förmodligen på grund av lång lagring, och den innehöll de små knastriga aminosyrakristallerna som är ett bra tecken på en vällagrad och ofta smakrik ost.

Alpage-ostarna måste göras av mjölk från kor som betat över en viss nivå över havsytan, som lägst 1500 möh. Ja, inte bara betet, utan hela produktionskedjan måste ske på denna höjd enligt AOC-kraven. Det finns också regler för hur långt mjölken får transporteras till mejeriet. Kvaliteten på mjölken påverkas nämligen av transporten. Ju längre transport, desto sämre mjölk och i förlängningen sämre ost.

L’Etivaz, så här ser den ut:

IMG_8291

Nästa ost var en Beaufort Alpage. Ännu en nobel alpost, från regionen Haute-Savoie i Frankrike. L’Etivaz är en stor ost, ett hjul väger runt 30 kg, men Beaufort är ännu större och väger 40 kg. Man känner igen Beaufort på dess sidor som är konkava, alltså rundade inåt, se den högra kanten på bilden nedan. Anledningen sägs vara att man kunde binda rep runt osten som sedan transporterades ned från alpsluttningarna på mulåsnor.

IMG_8293

Den Beaufort vi smakade var mildare, smörigare och lite mer krämig i konsistensen än vår L’Etivaz. Kanske en miss av oss att vi började med L’Etivaz och fick smaklökarna lite bedövade. Men, de återfann sig, och visst var Beaufort mumsig, som vanligt. Det är en höjdarost på många sätt.

Sedan gick vi vidare till en fårost, Le Napoleon från Pyrenéerna i Frankrike:

IMG_8290

63x93Napoleon är nötig, blommig och lite smörig. Konsistensen något hård och nästan gummiliknande, åt Manchegohållet. Den är gjord på opastöriserad fårmjölk, endast från vår- och sommarbete för att få fram de färska, örtiga smakerna. Mycket god.

Till sist en Salers, från Regionen Auvergne i centrala Frankrike. Även den gjort på opastöriserad sommarmjölk, det vill säga den mjölk som fås när korna betar färskt gräs under april till november. När samma kor sedan äter hö under perioden december till mars tillverkas osten Cantal.

Den Salers vi smakade hade en härligt gul färg, var lite mer porös än de andra ostarna och en aning syrlig i smaken. Anders associerade till filmjölk eller yoghurt. Fantastiskt mild men ändå smakrik. Denna ost valde jag inte ut själv i butiken utan det var osthandlaren som tipsade om en av sina favoriter. Kan förstå att den var en favorit.

IMG_8292

Vi drack ett rött Bandolvin till alla ostarna, passade finfint. La Bastide Blanche, finns på systembolaget. (Jaja,  när man fastnat för ett vin då kan man nöta på det ett tag …).

Publicerat i Beaufort Chalet d'Alpage, L'Etivaz, Le Napoleon, Salers | Märkt | Lämna en kommentar

När man provar alla ostfamiljerna på en gång

Tiden rinner iväg så här på vårkanten, nästan som en övermogen brie. Man måste passa på att njuta för hux flux har den runnit iväg för långt, doftar ammoniak och är passé, övermogen. Som när du snopen står där runt midsommar och undrar vart våren tog vägen.

Jag hade några supertrevliga ostprovningar för en tid sedan och hade tänkt skriva om vilka ostar vi smakade, men tjossan vad tiden försvunnit utan att det blivit gjort! Nåväl, här kommer de, ostarna och vinerna. Bättre sent än aldrig.

IMG_80291. En gräddig färskost, Brillat Savarin.

IMG_80312. Brie de Meaux, vitmögelost med mycket smak.

Just den här brien ser ju fast och fin ut på bilden ovan, nästan lite omogen för att vara en brie, eller hur? När den var uppskuren i portioner och hade legat framme en stund på tallriken flöt den dock ut ganska mycket. På gränsen till övermogen, alltså. Se bilden längst ned.

IMG_80213. Monte Enebro, lyxigt god getost från Spanien.

IMG_80234. Taleggio, krämig kittost från Italien.

IMG_80365. Gouda Serafino, hårdost från Holland.

IMG_80406. Blå Kornblomst, en dansk, ekologisk grönmögelost.

Det var alltså en ost från var och en av de sex ostfamiljerna. Jag köpte Monte Enebro och Taleggio hos Mitt Gastronomi, på Storgatan i Sundsvall. De övriga ostarna köpte jag på Coop i Birsta.

Så här såg det ut på tallriken:

FullSizeRender-2

Vi provade tre viner till dessa ostar:

Pinot Gris (2899) för 89 kr. Ett friskt och fruktigt vin från Alsace.
La Bastide Blanche (2262) för 159 kr. En röd favorit från Bandol i södra Frankrike.
Domini Veneti (2304), 154 kr för en en halvflaska. Sött, rött från Italien. Jättegott till grönmögel, men även en höjdare till exempelvis chokladdesserter.

Så! Då är det bara att börja prova! Bon Apetit!

Publicerat i Blå Kornblomst, Brie de Meaux, Brillat Savarin, Gouda, Monte Enebro, Taleggio, Vin till osten | Märkt , | Lämna en kommentar

Vidder och Vit Caprin

Nu när våren glider in hittar jag några gamla höstbilder och ett inlägg som inte blev publicerat när det begav sig. De är från några lagom ansträngande dagsturer på fjället. Från Mullfjället, Renfjället och Tännforsen.

Samma helg åt vi några goda ostar, bland annat en Vit Caprin från Skärvången. Jag var tveksam till att köpa den när jag provade en bit i affären. Den låg i kyldisken, var sval och smakade i princip ingenting. Hur det kom sig att jag trots det köpte en bit kan jag inte förklara, men det var ett lyckokast visade det sig. När caprinen fått ligga en stund hemma i köksvärmen utvecklades en fantastisk smak. En helt annan ost!

Vit Caprin är en svensk getost, ursprungligen från Västernorrland och Jämtland. Den är också en vitmögelost, täckt med vitt camembertmögel, som ostytan ympats med efter torkning och saltning. Osten lagras i mellan två och tolv månader.

Vi köper oftast Vit Caprin från Skärvångens bymejeri i Jämtland eftersom den oftast finns i våra butiker. Ett bevis för att det är en riktigt bra ost är att den belönats med guld i SM i mathantverk både år 2012 och 2013. Här är motiveringen 2013:

“16,5 p. En riktigt fin Vit Caprin – en given vinnare! Fin form, yta, doft och smak. Ren, mild och tydlig smak. Balanserad sälta och fin, nötig getkaraktär. Bra, behaglig eftersmak. Till vardag och fest för hela familjen.”

Publicerat i Åre, Vit caprin | Lämna en kommentar