Älskade fläder

Fläder heter Sambuco Nero på italienska. På svenska har den bland annat kallats farligbärsbuske. Det beror sannolikt på på att det i Sverige finns tre sorters fläder, varav två är giftiga. I södra Sverige växer den äkta, ofarliga flädern vilt, men här på vår breddgrad hittar man den i bästa fall i trädgårdarna.

Flädern är mytomspunnen. Redan i antikens Grekland och Rom blev den helgonförklarad och användes som läkemedel. I ett hus skyddat av fläder blir det inga gräl, sa man i Norden. Man planterade en fläder vid huset eftersom man trodde att den skyddade mot mycket ont, både troll och sjukdomar. Fick man inte flädern att växa kunde man inte bo kvar.

Samtidigt som man trodde att den skyddade ansågs den också lite farlig och skulle behandlas varsamt. Särskilt fläderns skugga var läskig. Råkade man somna där skulle man vara glad om man överhuvudtaget vaknade igen.

Fläder i olika former användes mot magont, feber, brännsår, som avföringsmedel och kräkmedel och polermedel. Mot insekter och sorkar. Och, kolla här … vid halsfluss lade man en gröt av fläderblommor på halsen. Hmmm, kanske något jag borde testa med tanke på min såriga hals.

När vi flyttade in i vårt hus mitt i vintern för 12 år sedan hade jag ingen aning om vad som växte därute i trädgården. Våren kom och jag hoppades upptäcka en liten fläderbuske eftersom jag så önskade en sådan. Men nej, det var bärbuskar i massor, men ingen fläder. I min värld skulle flädern vara liten, i ungefär samma storlek som en krusbärsbuske. När sommaren kom upptäckte jag att en stor buske började blomma, med vackra, vita, platta och ljuvligt doftande blommor. Den var flera meter hög och doften kändes i hela trädgården. Fläder!

Vår fläder brukar blomma runt midsommar, men i år är den lite seg. När jag kollade idag hade den en blomma (den som är på bilden ovan). Vi gör saft av fläderblommorna. Ursprungligen kommer receptet från kokboken ”Gammaldags mat”, utgiven 1982. Så här ser det nu efter 12 års flädersaftproduktion i Allsta:

Knipsa av blommorna och lägg dem i ett stort kärl. Jag brukar använda en 12-litershink och det blir precis lagom. I det gamla receptet står det 1 kg blommor. Jag räknade och fick det till 70-80 stycken.

Koka 6 liter vatten och skiva under tiden 10 citroner i ganska tjocka skivor.

Töm blommorna på köksbänken för att kunna fylla hinken på nytt. Varva först fläderblommorna, citronskivorna, 1 kg brun farin och 4 kg strösocker i hinken. Nu kan man trycka till lite så att allt får plats. Häll sedan det kokande vattnet över.

Täck hinken med ett lock eller en bricka eller något så att det blir tätt. Nu ska saften stå och dra i 4-5 dagar på något svalt ställe. Jag brukar ha den i källartrappen, där det är mörkt och svalare än i övriga huset. Någon gång per dag bör man röra om i hinken så att sockret löser sig.

När saften dragit klart kramar man ur blommorna och citronskivorna och silar den genom en silduk. Jag brukar frysa in all saft i små petflaskor eller plastlådor.

Voila! Saften är klar.

Om man vill buteljera på gammaldags sätt bör man ha något slags konserveringsmedel. Flädersaft har lätt för att börja jäsa i rums- och kylskåpstemperatur. En gång glömde jag att bära ner safthinken till källartrappen och den blev stående i det solvarma köket. Efter 4-5 dagar var det inte saft, utan snarare en början till ett illasmakande hemvin. I den gamla receptboken rekommenderas att man blandar lite saft med vatten och låter det stå varmt något dygn. Sedan dricker man den med is och då ”smakar den som champagne”. Hmm, inte riktigt champagne då, tänker jag …

Fortsättning följer. Jag återkommer snart med recept på världens godaste fläderblomsparfait …